Långtur bland höga berg och djupa dalar
Den ursprungliga tanken var att vi skulle få några dagar med toppturer tillsammans med NFG i Abisko/Riksgränsen/Narvikområdet innan vi skulle iväg på vår långtur. Men är det någonting man lär sig i den här skolan så är det ju att vara flexibel och ändra planer i sista sekund. När avresedagen från Tärnaby närmade sig och vi kollade vädret insåg vi att det skulle vara plusgrader och regn längre norrut, och det känns inte som att man lär sig så mycket av att sitt och frysa i ett tält, så därför bestämde vi oss för att stanna kvar några extra dagar i Tärnaby och skida lite mer där. När vi kollade vädret igen såg det bättre ut, så då åkte i upp till Abisko, bodde en natt där och sen drog vi ut på långturen direkt istället. Vi skulle gå från Katterjåkk, som ligger mellan Abisko och Gränsen, till Beisfjord i Norge, sydost om Narvik. Dagen vi skulle ut var rätt intressant, vi hade tänkt dra direkt på morgonen men vaknade till snöstorm vilket gjorde att E10an som är den enda vägen mot Gränsen var avstängd för att det drevade så mycket och var så dålig sikt, så vi fick vänta tills den öppnade och sedan köra kolonnkörning bort till Katterjåkk. Dessutom var det en fyra på den femgradiga lavinskalan och jag var verkligen inte på "gå på tur"-humör. Det är konstigt det där, för jag har börjat se ett mönster i hur taggad jag är beroende på vilken fas av turen vi är i: i början ill jag oft hellre stanna hemma, sedan större delen av turen känns det som att jag aldrig vill åka hem igen, till att bli riktigt less ett par dagar innan planerad avslutning, till att vilja förlänga turen, till att se sista dagen som bara en transportsträcka till att få åka tillbaka till civilisationen. Märkligt det där. Men den övervägande känslan är ändå alltid att jag vill ut igen, och tur är väl det!
Hursomhelst, ut kom vi tillslut i alla fall! Första dagen var lite småtråkig, för vi gick i närheten av ett liftsystem hela dagen så man såg liften under tiden, och inga fantastiska vyer. Hade i och för sig inte gjort någon skillnad om det hade varit fin utsikt för jag gick med mössan nerdragen i pannan, luvan uppe, buff upp till ögonen och huvudet nere på grund av blåsten och snön så hade nog ändå inte sett så mycket. Andra dagen var först mest transportsträcka utan några branta backar, men vi visste att det skulle komma en parti i slutet av dagen av okänd branthet. Den okända brantheten visade sig vara rätt så rejält brant, så vi fick bygga ett system så vi kunde fira ner pulkorna som vi drog på, för det hade varit ren kamikazeåkning, som Josef skulle sagt, att försöka ta sig ner där med pulkorna eller ens skidorna på. Så det tog sin lilla stund att ta sig ner för den branten, och sedan följde en rätt så lång halvbrant nedförsbacke på skrå innan vi kom ner på platt mark där vi kunde slå läger. Det var en rätt så lång dag men gruppens humör var ändå förvånansvärt bra (men undantag för slutet av dagen kanske) och vi hjälptes åt med att bogsera ner alla pulkor och se till att alla kom ner helskinnade.
Matlagning i tältet och undvika att gå ut i ovädret så mycket som möjligt
Morgon med dålig sikt
En del av branten vi firade ner för
Tröttheten smög sig på i slutet av dagen och rev med sig halva skogen :D
Teamwork på hög nivå för att inte pulkan ska rolla och fastna bland träden
Tredje dagen var riktigt tuff, för hela gruppen men även för min egen del. Jag var rätt trött och det började men rätt så brant uppför på skrå, sedan gick det svagt, svagt uppför hela dagen vilket verkligen tog på krafterna. Vi hade många pulkor inom gruppen, 9 pulkor på 15 pers, så det fanns inte folk som kunde putta på alla pulkor heller. Det gick väldigt segt och till slut fick vi lite ta första bästa plats för att stanna, för det kändes lite som att alla fått nog och att det hade skadat mer än vad ddet hjälpt att fortsätta, trots att vi inte tagit oss riktigt så långt som vi hoppats. Så vi slog läger på den kanske vackraste platsen på hela turen.
Vårt läger mitt i vackra Hunddalen
Dagen därpå var en frivillig topptursdag, då en liten grupp gick på topptur och resten tog en välbehövlig vilodag och så sov vi en natt till på samma ställe. Den dagen var fantastisk, ett riktigt sådant minne som jag beskrev i det förra inlägget som bara gör mig helt lycklig i hela kroppen. Solen sken oavbrutet hela dagen, den stekte på såpass mycket att man inte behövde ha dunjackan på men det var ändå minusgrader så det var inte blött och man kunde glida runt i bivackskor (="tofflor") hela dagen.. Jag byggde en snösoffa som jag satt och läste i, vi spelade lite musik, satt och pratade, gick en liten promenad och bara njöt av utsikten. Ronja, en av våra lärares hund, var med på turen också och hon sprang omkring i lägret och spred glädje, det var mysigt (ni som känner mig kan ju förstå hur nöjd jag var hehe). Det var helt enkelt en helt oslagbar dag, kanske speciellt eftersom den gav så välbehövlig vila.
Matlagnings- och snösmältningsfabrik
Fin kväll
Den natten skulle jag gå ut och kissa, öppnade dragkedjan och kröp ut ur tältet. Tittade upp mot himlen och såg hur tusentals stjärnor glittrade samtidigt som ett stort grönt norrsken gled omkring över himlen. Det var nog det starkaste skenet jag upplevt, det var verkligen i alla väderstreck och jag kunde se hela lägret utan att behöva en ficklampa trots att himlen egentligen var kolsvart. Riktigt vackert!
Varje dag när vi är ute på tur brukar vi ha en ledare och ev även en navigatör. Navigatörens uppgift är att se till att vi kommer dit vi vill komma och ledarens uppgift är att se till att gruppen mår bra och att fatta beslut som behöver fattas (när man ska ta pauser, känna in vad gruppen behöver, se till att dagen läggs upp bra osv). Nästa dag var jag en av ledarna, och vi hade en rätt så lätt etapp framför oss som gick hyggligt smärtfritt. Jag tycker ledarskapet var svårt just eftersom det var en så "jämn" dag, det fanns inte så mycket annat som behövde göras som ledare än att se till att alla mådde bra, och det tycker jag på ett sätt gör det svårare än om det hade varit en hektisk dag.
Men vi kom i alla fall fram tidigt, vilket var skönt. Vi hade nämligen en svår väg framför oss för dagen efter, med ett kort men väldigt brant parti i precis den aspekten (väderstrecket) som man inte ville ha ur lavinsynpunkt. Vi hade ingen aning om ifall det skulle ta en halv eller fyra dagar att ta sig resten av vägen eller om vi ens skulle kunna ta oss upp för branten med pulkorna, men hade en alternativ väg som kanske skulle kunna funka att ta. Så vi som fortfarande var pigga fick gå och reka. Jag gick med Alpo, Tuomas och vår lärare Erik medan ett annat gäng kollade den andra vägen. Vi slängde på oss lavinutrustningen och kollade branten och biten efter som gick över en liten sjö och upp i ett pass tills man nådde turens högsta punkt. Det var brant men kändes ändå genomförbart. När vi kom upp i passet tog utsikten andan ur mig och jag fick se min första fjord, Beisfjord, som bredde ut sig flera hundra höjdmeter nedanför.
Upptäcktsfärd :D
Beisfjord
Och det var tur att vår väg funkade att gå, för vägen som de andra gick och kollade hade tydligen varit "extreme pissyourpants pulka race" att ta sig nerför. Så dagen efter köttade vi uppför backen, alla fick gå flera omgångar för vi nehövde vara tre personer per pulka för att kunna baxa upp allt. Sen tog vi lunch i passet och försökte kolla ut en bra väg ner. Vi hade sett på kartan att det skulle finnas ett lite brantare parti precis där vår sikt från passet tog slut, så vi tog det lugnt och försiktigt ner och försökte hitta den bästa vägen ner, de som var ledare för dagen gjorde helt grymt jobb och jag tror att det var en stor anledning till att vi kunde göra en bättre dag än vad någon kunde hoppas på. Vi tog oss alltså upp för branten, genom passet och ner för hela bergsidan på en dag, något som i räknat med skulle ta två eller tre dagar.
Men då uppstod ett annat dilemma: vi hade tre dagar kvar av turen och en distans som bara skulle ta någon dag att gå ut på till Beisfjord där vi skulle bli upplockade. Så blev det eftersom vi hade räknat med att vi behövde extra tid då vi inte visste hur den vägen genom passet, som visade sig vara så lätt, såg ut. Väderleksprognosen för de kommande dagarna visade på plusgrader och konstant regn, så då kände vi att det inte var någon mening att bara sitta av de sista dagarna i ett tält, utan vi bestämde oss för att avsluta turen lite tidigare och åka till Abisko för att kunna göra lite turer på högre höjd där det förhoppningsvis ändå skulle vara lite kallt så det var okej snö. Sista dagen när vi gick ut började, som utlovat, med några plusgrader och riktigt tung och jävlig snö som byggde styltor på stighudarna under skidorna, så vi tackade vår lyckliga stjärna att vi kom på våra lärares spår som hade lämnat kvällen innan efter bara några hundra meter, annars hade vi nog varit kvar där än och kämpat!
När vi kommit fram till uppsamlingsplatsen gällde det att hitta på något för att underhålla oss själva, så vi band fast Lisa i några brevlådor >:)
Det var en riktigt minnesvärd tur vi fick. Lite som höstens teambuildingvecka all over again, för utan att jobba tillsammans och ta hand om varandra tror jag att det hade varit tufft att klara av den rutten vi gjorde. En kul grej är att Erik, som stod en bit bort när vi (på tom mage) skulle fatta beslutet ifall vi ville avsluta turen tidigare sa när vi kom med beslutet att "Jag har nog aldrig hört någon klass tidigare skratta så mycket när de ska fatta ett sånt beslut efter en lång dag och innan ni ens ätit middag", och det säger nog en del om vår klass. Det finns alltid energi för att skratta tillsammans, och det är väldigt skönt i många situationer.
Vad jag också gillade med turen var att vi verkligen fick prova oss fram, kanske framförallt kring rutten vi planerat. Det är väldigt svårt att på förhand, bara genom att titta på kartan, avgöra hur brant en sluttning är, ialla fall när man har så pass begränsad erfarenhet som många av oss har. Och att vi då ändå bestämmer oss att köra på och inte vända om, och att våra lärare uppmuntrar oss till att lösa situationen och kommer med förslag på lösningar (till exempel system för att fira pulkor) tycker jag är så himla kul. För även om vägen vi gick kanske var tuffare än många av oss hade föreställt sig, så gav vi oss fan på att klara det och det är ju sådant man lär sig på, så länge man håller det på en rimlig nivå säkerhetsmässigt såklart. Vi växte nog väldigt mycket som grupp, och det var många som sa på utvärderingen efteråt att vi nu känns mer som en klass än tidigare, och det håller jag med om. Jag tycker att vi alltid känts som en bra klass, men det gav liksom det där lilla extra i att alla var tvugna att hjälpas åt och stötta varandra. Toppenkul tur även om den inte alls blev som jag tror att någon av oss tänkt sig innan :D